Jag och en vän satt och fikade en dag och jag vet inte hur vi kom in på samtalet men vi började diskutera rädslor och mer specifikt tandläkarskräck. Han berättade om hur han i alla år varit rädd för de årliga tandläkarbesöken och gjort allt i sin makt för att skjuta upp dem. När han var mindre spelade han som oftast sjuk dagen då det var dags och det hände allt som oftast att han lyckades bita tandläkaren i ren panik. Han var inte drömpatienten som ni säkert förstår.
Hans skräck blev inte mindre ju äldre han blev och tänderna var beviset på hur ofta han lyckats smita undan tandläkaren. Som man kan ana kom det till den gräns att han behövde dra ut en tand och hans syster, som även hon varit rädd för tandläkare, gav honom numret till en tandläkare i Bromma som skulle vara bra för dem som var ovanligt motvilliga till besök. Han hade i alla år tagit bedövningssprutor som aldrig hade hjälpt och ingen tandläkare hade tidigare tagit honom på allvar utan tyckt att han sjåpade sig. En spruta hade räck, tyckte tandläkarna så det var med den saken. Nu när han kom till den nya tandläkare i Bromma och de gjort en röntgen visade sig att hans tänder, som vanligtvis brukar ha två rötter, hade tre, vilket gjorde att nervtrådarna såg annorlunda ut än de flesta och som visade sig var orsaken till att de bedövningssprutor som han tidigare fått inte hjälpt. Hans tandläkare i Bromma visade honom hur hans nervtrådar gick och förklarade att det krävdes att sprutan sattes högre upp än vad som tidigare skett. Han som alltid tänkt att han varit immun mot bedövningen upplevde för första gången en riktigt bedövning och de kunde hur lugnt som helst dra ut tanden utan att han kände någonting. Visserligen är han inte helt botad från sin tandläkarskräck men det går ju självklart lättare när han inte behöver ha så ont som han haft tidigare. Det är rätt tokigt att han skulle behöva vänta i 25 år innan en tandläkare i Bromma tog honom på allvar och förstod att bedövningen aldrig tidigare hjälpt. Inte konstigt eftersom den satts på helt fel ställe.
Jag tänkte att alla tandläkare borde vara utbildade i hur nerver och sådant gick och att det kunde se olika ut för vissa patienter, men uppenbarligen var så inte fallet. Nu för tiden är det endast hans tandläkare i Bromma som får honom att öppna munnen och även då han för länge sedan flyttat till andra sidan stan så är det dit han åker för tandläkarbesök. Misstrodd i så många år, kan jag förstå att han väljer att ta den timmes åktur och visst är det skönt att veta att det faktiskt finns tandläkare som har förståelse och kunskap när det kommer till patienter som är rädda!
Recent Comments